Så minns jag Elitloppet

Copiad, Cocktail Jet, Gum Ball, Moni Maker, Remington Crown, Varenne, Varenne, Gidde Palema, Steinlager, Conny Nobell och L’Amiral Mauzun.

Elva elitlopp har det blivit hittills Fyra år har jag sett svenska segrare. Tre år franska. Två år italienska. Ett år norsk och ett år amerikansk. Alla år har jag upplevt festen tillsammans med min kära far. Åtta år har även storasyster varit med. Ingen gång har mamma velat följa med, men hon har under alla år varit första inspelare på videon hemma. Alla år har mamma fått ett V65-system i morsdagspresent. Ett år har jag suttit i stol framme vid staketet. Nio år har jag suttit på E-läktaren. Åtta av dessa har jag varit med från arla morgonstund, köat och sprungit. Ett år träffade jag en kille i kön som jag sedan dejtade en halv sommar. Ett år (och aldrig igen) har jag druckit grogg före klockan åtta på morgonen. Varje år oroar vi oss för vädret, och jag har flera gånger tvingats plocka fram min undanlagda vinterjacka för att stå emot morgonkylan. Varje år känns det som att årets Elitloppshelg kommer att bli den bästa någonsin.

Så skulle man lite kortfattat kunna sammanfatta min elitloppshistoria. Men vad är det då som rent sportsligt har etsats sig fast i mitt minne?

Närmast till hands är såklart hysterin kring Going Kronos och dennes galopp 2007, men även Zoogins tappade sko 1997, Åkes revansch 2004, Cocktail Jets upplopp 1996, Moni Makers långsida 1998, Jag de Bellouets bredsida 2006, Verbeecks bluffseger 1999, den norska viktorian 2005, Victory Tillys och Varennes duell 2001 eller den sistnämndas uppvisning 2002 sitter kvar som minnesbilder på näthinnan.

Men det Elitlopp som väcker allra starkast känslor är ändå 1995 års upplaga – mitt allra första Elitlopp. För det är ju lite speciellt det där med första Elitloppetsbesöket. Är lite grann som den första kärleken på något vis. Man minns det med lite extra värme. 1995 var jag nyss fyllda 14 år och äntligen tillräckligt gammal för att få resa med pappa ner till Stockholm och gå på Solvalla och Elitloppet. 1995 var Elitloppet när Zoogin fick sitt absoluta genombrott i världseliten och jag fick min första favorithäst. 1995 var året när David Wade, S.J’s Photos tränare och kusk, i en intervju från stallbacken med Leif ”Loket” Olsson yttrade orden ”I’m thrilled to be here in Solvalla. It is unbelievable!”

Ord som pappa och jag än i dag kan börja citera när vi gör ett gemensamt besök på nationalarenan.