Vet inte hur många gånger jag har varit på Danneros klassiska midnattstrav. Säkert ett tjugotal gånger. När jag var yngre satt man med familjen. Picknickade. Mysde. Visst, framåt midnatt raglade det ofta förbi några överförfriskade besökare, men inget som inte var hanterbart. De senaste åren har det blivit ett tillfälle att umgås med gamla vänner. Och det unika med det är att jag inte har några gamla vänner som varken går eller är intresserade av trav. Förutom just midnattstravet då.
I onsdags fick jag till exempel detta på mail från Erika:
Och i går kom detta SMS från Annika:
Är du hemma, ska du på travet?
Midnattstravet är så mycket mer än bara en kväll på travet. Det är en tradition. Det är en stor händelse i en liten ort. Det är en folkfest.
Eller ska man säga var, för frågan är om det här sakta (eller kanske till och med ganska fort) håller på att förändras? Samtidigt som midnattstravet lockar fram alla de där positiva känslorna, hör man allt fler som avstår från att åka. De ratar festen för att det har blivit för mycket fest. För mycket fylla.
Såg det inte lite ovanligt glest ut på publikplatserna i år? Och är det inte lite underligt att Dannero inte har rapporterat in någon publiksiffra?
Själv valde jag i år bort midnattstravet mot en helg i stallet och en utflykt till Kalmartravet nu på söndag. En midsommar med folk, fest och fylla mot en med en dygngrep i nävarna och uppstigning 06.00, 06.00 och 04.45!
Är det månne ett ålderstecken?
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar